söndag 19 juli 2015

Kingkiller Chronicle - Berättelsen om Kungadråparen

Förra sommaren läste jag Patric Rothfuss två utgivna böcker i Kingkiller Chronicle serien eller som den heter på svenska, Berättelsen om Kungadråparen (Borde det inte heta Kungadräparen?). Här kommer mina tankar om serien som enligt författaren ska avslutas med del tre, troligtvis någon gång under 2016.

Patric Rothfuss

Berättelsen utspelar sig i två olika delar. Först får vi följa huvudkaraktären Kvothe i tredjepersonsperspektiv. Han börjar berätta historien om sitt liv. Hur han gått från att vara en kringresande trubadur, till att bli världens mäktigaste magiker, till att sluta som en avdankad världshusvärd. När han börjar sin berättelse byter texten perspektiv över till jagform för att visa att det är Kvothe själv som berättar om sin ungdom.

Del 1 - Vindens Namn

Serien har vunnit flera priser och Rothfuss prisas gång på gång för att sitt vackra skriftspråk, bland annat av min husgud Brandon Sanderson. För min del är skriftspråket dock inte lika viktigt som en engagerande och aktiv berättelse och detta tycker jag att serien saknar av fyra anledningar. 

1. Huvudkaraktären Kvothe har jag mycket svårt för. Han är självisk, ungdomligt dum och allt för bra  på allt (något som han själv också är mycket medveten om). När större delen utspelar sig i hans förstapersonsperspektiv blir därför boken ganska jobbig att läsa. Det hjälper inte att den äldre berättande Kvothe hela tiden beklagar sig över tillvaron och hur dum han var som ung.

2. Jag har även svårt att läsa böcker som är så pass långsamma som denna är. Det tar ca 1600 sidor in i serien innan den första hyffsat bra striden äger rum. Visst förekommer en del mindre pojkbråk och annat men inget som fick mina nackhår att resa sig. Det intressanta magisystemet väger inte upp tillräckligt väl för att ge berättelsen tillräckligt mycket framåtrörelse. Jag kommer på mig själv att skumläsa hela kapitel på grund av detta som sega händelseutvecklingen.

3. Den romantiska relationen mellan Kvothe och Denna är också väldigt utdragen. En tråkig romantisk relation har flera fantasyböcker men denna är snäppet värre än vanligt och den får även oerhört mycket plats i böckerna.

4. För få intressanta bikaraktärer. Böckerna är tjocka och det finns många bikaraktärer men väldigt få av dessa är intressanta och levande. Den enda jag kan komma på på är den excentriska läraren Elodin som jag älskar. Eftersom Kvothe berättar sin berättelse och han älskar sig själv så tappar alla andra fokus. Endast om de har något som Kvothe vill ha blir de intressanta för honom och därmed även lite intressant för läsarna.


Del 2 - En vis mans fruktan

Gillar ni ett vackert skriftspråk, en näst intill perfekt huvudkaraktär och en komplicerad kärleksrelation så kommer ni älska Kingkiller Chronicle böckerna.

Betyg: 2/5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar