lördag 20 februari 2016

Recension - Deadpool

En moraliskt flexibel före detta militär blir diagnosticerad med obotbar cancer. Hans enda chans är ett experiment som lämnar honom med kraften att kunna läka alla skador.

Handlingen tycks vara en ganska simpel superhjältesaga, men Deadpool är långt ifrån en vanlig superhjälte. Den största skillnaden mellan Deadpool och alla andra superhjältar, alla andra filmer för den delen, är att han är medveten om att han är med i en film. Han pratar med publiken och driver med sig själv, sina vänner och framförallt sina fiender. Hans humor är rå, bland det råaste jag någonsin sett på film. Onödigt våld och sexskämt fullkomligen haglar över publiken genom hela filmen. Men på något sätt känns ändå skämten smakfullt utvalda; de blir aldrig tjatiga. Kanske på grund av att Deadpool gång på gång vänder sig till kameran och påminner publiken om att det här en film. Den ska inte tas på för stort allvar. Den är gjord för att få dig att skratta och det är precis vad man gör. Jag har inte skrattat så mycket åt en film sedan Dum & Dummare.

Jag har läst en hel del recensioner, som alla tycker att filmen är rolig men som inte tycker att handlingen är särskilt djup. Jag tycker att den är precis lagom djup för det som filmen försöker åstadkomma. För mycket drama skulle förstöra filmens helhet. Den håller precis rätt nivå mellan superhjältescener, lagom mycket action, lagom mycket drama och skratt från förtexterna till eftertexterna.

Gillar du mörk humor och superhjältar är det här den bästa filmen som någonsin gjorts.

5/5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar