söndag 6 mars 2016

Recension - Prince of Thorns

Before the thorns taught me their sharp lessons and bled weakness from me I had but one brother, and I loved him well. But those days are gone and what is left of them lies in my mother's tomb. Now I have many brothers, quick with knife and sword, and as evil as you please. We ride this broken empire and loot its corpse. They say these are violent times, the end of days when the dead roam and monsters haunt the night. All that's true enough, but there's something worse out there, in the dark. Much worse.



Mark Lawrences debutroman Prince of Thorns, den första boken av tre i The Broken Empire-serien, kretsar kring tonårsprinsen Jorg Ancrath som inte skyr några medel för att få det han vill. Han slaktar bybor som står i hans väg, offrar sina närmaste vänner, använder nekromanti och manipulerar alla i sin omgivning för att nå sina mål. Hemsökt av sitt hämndbegär flyr Jorg tryggheten i sin faders slott och ger sig ut på en blodig resa tillsammans med ett band av råa banditer för att skapa sin egen rättvisa, oavsett vem eller vad som står i hans väg.


Mark Lawrence

Handlingen utspelar sig på vår jord, i ett Europa, tusentals år efter att mänskligheten förgjort sig själv och återgått till ett medeltida samhälle. Hundratals nya nationer har skapats och ligger nu i konstant krig med varandra. Karaktärerna refererar då och då till uråldriga tänkare som Plato och Sun Tzu. I en uråldrig ruin grälar till och med Jorg med en AI som han tror är ett spöke.

Den magi som finns med i boken förklaras i en kort mening: att när mänskligheten förgjorde sig själv dog det för många människor samtidigt och därmed öppnades portarna mellan vår värld och underjorden. Jag vet att många gillar mjuka magisystem där allt ska verka mystiskt och gudomligt, men för min del blir det tyvärr inte tillräckligt trovärdigt.

Det som jag fann mest intressant med Prince of Thorns var att boken var skriven i ett jag-perspektiv. Detta i sig är kanske inte särskilt speciellt, men eftersom Jorg är så ond blir upplevelsen av boken annorlunda. Inledningsvis njöt jag av den unika ton som Jorgs röst ger historien: mordisk, cynisk och skrämmande kall. Men längre in i berättelsen, när hans allt mörkare tankar och handlingar inte nyanseras tillräckligt eller vägs upp av anledningar att tycka om honom, blir han svårare att sympatisera med och boken tappar en del av sin charm. Sorgen som Jorg känner över sin döda mor och broder, samt att han är väldigt duktig på att tänka sig ur till synes hopplösa situationer, var i början tillräckligt för att jag skulle heja på honom. Mot slutet började jag hoppas att han i varje ny strid skulle dödad av någon.

Det tar dessutom ganska lång tid innan handlingen tar fart på allvar. Det är inte förrän Jorg träffar sin fader runt kapitel 20 som det börjar hända saker, men vid det laget har jag redan börjat tröttna på Jorg. Och jag-perspektivet, som i början var bokens starkaste sida, blev det som jag mot slutet tyckte var jobbigast. Språket är i övrigt väldigt vackert, men stundtals lite väl blommigt för min smak. Jag fick flera gånger känslan av att Mark medvetet försöker skriva vackert, lägga till poetiska meningar och symbolik där jag bara vill att handlingen ska fortsätta framåt.

Gillar du onda huvudkaraktärer och böcker skrivna i jag-form är Prince of Thorns en väldigt bra bok.

Betyg: 2/5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar